Vilket syfte fyller en ätstörning?

25.3.2019

Ätstörningar är komplexa sjukdomar. Många faktorer påverkar risken att insjukna i en ätstörning, inklusive biologiska och kulturella faktorer. Idag vill jag ändå skriva om ätstörningarnas psykologi, som är viktig för att förstå dessa sjukdomar och tillfrisknandet från dem. För den som insjuknat i en ätstörning har sjukdomen och dess symptom nämligen vanligen också psykologiska betydelser.

Känslor

Ett centralt tema är känslor. Ätande och känslor är relaterade till varandra: våra känslor kan påverka vårt ätande, och ätande kan påverka våra känslor. I ätstörningar är det vanligt att symptom såsom att begränsa sitt ätande, hetsätning, kräkningar eller tvångsmässig motion fungerar som sätt att försöka hantera eller reglera svåra känslor. Att känna igen, reglera, hantera och uttrycka känslor är svårt för många personer med ätstörningar.

Hetsätning kan vara ett sätt att försöka reglera t.ex. stress, ensamhet, ångest eller nedstämdhet. Att begränsa sitt ätande kan vara ett sätt att försöka reglera ångest eller psykiskt illamående, eller ett försök att bedöva, undvika eller trycka undan smärtsamma känslor. Att normalisera sitt ätande och näringstillstånd väcker också ofta ångest, vilket försvårar tillfrisknandet om man inte har tillräckliga sätt att möta och hantera den.

Kontroll, trygghet, identitet


Ätstörningssymptom kan också fungera som försök att uttrycka att man behöver uppmärksamhet, hjälp, omhändertagande och omtanke, om det är svårt att uttrycka det med ord. Många berättar att det känns svårt att be om hjälp, eller att alls känna igen sina egna behov. Hur ska jag våga berätta att jag inte klarar detta ensam? Ser någon hur dåligt jag mår, att jag behöver stöd och hjälp, om det inte syns på min kropp?

En ätstörning är ofta också ett försök att få eller upprätthålla en känsla av kontroll och trygghet, och tanken på en vardag utan ätstörningen kan kännas kaotisk och otrygg. Med tiden djupnar ofta också de vanor och rutiner som hör till ätstörningen, och att förändra och utmana dem kan kännas svårt och skrämmande. Om ätstörningen blir mer långvarig kan den också nästla in sig i den egna identitetsupplevelsen, så att det är svårt att veta vem man skulle vara utan den. Hur skulle andra se mig om jag var frisk, hur skulle jag förhålla mig till mig själv?

Ätstörningen kan också vara ett försök att fly undan vuxenblivande och de krav och ansvar man kanske upplever att hör ihop med att bli vuxen.

Det är också vanligt att ätstörningar hör samman med ett lågt självförtroende och svårigheter att förhålla sig till sig själv med värme och medkänsla. Ibland kanske man till och med undrar om man alls förtjänar att bli frisk, förtjänar ett bättre liv? (Spoiler alert: du förtjänar det, verkligen, jag lovar).

Ambivalens


Bland annat på grund av de psykologiska teman jag beskrivit ovan har många ett djupt ambivalent förhållande till sin ätstörning. Å ena sidan inser man hur mycket ätstörningen kostar en och hur den krymper ens tillvaro, påverkar relationer, försämrar ork och funktionsförmåga, är farlig och påverkar hälsan negativt på många sätt, liksom livskvaliteten.

Förståeligt nog är man ofta väldigt trött på sin sjukdom, och önskar att man fick bli fri från den. Samtidigt kan det kännas väldigt skrämmande att släppa taget, göra förändringar, tillfriskna. Man vet kanske inte vem eller hurdan man skulle vara då, hur man skulle bygga upp sin vardag. Det kan också kännas svårt att föreställa sig livet som frisk, utan sin ätstörning.

Tillfrisknandets psykologi


De goda nyheterna är att de teman och utmaningar jag beskrivit här till all lycka är möjliga att bearbeta. Knutar kan öppnas, rädslor kan mötas, det är möjligt att finna nya sätt att förhålla sig till sig själv och omvärlden.

Normaliserandet av ätandet och näringstillståndet är visserligen nyckelfaktorer och i början av vården ofta dess huvudsakliga fokus, och bygger också en grund för det psykologiska arbetet. Därtill tänker jag själv att åtminstone dessa psykologiska teman är viktiga i vården och för tillfrisknandeprocessen som helhet:

  • Hitta och träna nya sätt att känna igen, möta, stå ut med, reglera, hantera och uttrycka sina känslor.
  • Bearbeta och få ökad förståelse för sin egen livshistoria och de erfarenheter som kan ha påverkat det egna insjuknandet.
  • Öva och förstärka flexibilitet, utmana vanor och rutiner.
  • Identifiera återkommande tankemönster, bearbeta dem och få mer avstånd till dem.
  • Hitta nya, varmare, mer medkännande, flexibla sätt att förhålla sig till sig själv.
  • Lära sig att känna igen och uttrycka sina egna behov.
  • Bygga upp och förstärka ett starkare självförtroende och en frisk identitet.
  • Våga hoppas på, drömma om och föreställa sig sin egen framtid, ta sikte framåt mot ett liv utan ätstörningen.

Hur låter detta för dig? Jag önskar dig som läser detta mycket värme, hopp, självinsikt och mod,

Monica Ålgars, psygolog, psykoterapeut

Teksti löytyy suomeksi täältä.

Photo by Evan Dennis on Unsplash

Arkistot

Vastaa

Sähköpostiosoitettasi ei julkaista. Pakolliset kentät on merkitty *

Muita kirjoituksia samasta aiheesta